Om ilningar

Ilningar i tänderna upplevs ofta som en isande smärta, och kan även kallas isningar, tandkänslighet, känsliga tandhalsar eller dentinkänslighet. 

Ilningar uppträder t.ex. när du äter eller dricker något kallt eller varmt, vid ett starkt luftflöde eller vid beröring. Smärtan är oftast kort och skarp, men kan även vara långvarig. 

Tandens anatomi

Inuti tänderna finns en pulpa; en mjukvävnad med nerver och blodkärl. Ilningar i tänderna beror på en smärtsignal i dessa nerver. Utanför pulpan omges tanden av en porös vävnad som kallas dentin, som innehåller mikroskopiska rör - dentinkanaler - som förbinder pulpans nerver med munhålan. Dentinet skyddas i sin tur av ett yttre lager emalj i tandens krona, samt av det tandkött som omger tanden. 

Skador leder till ilningar

För att ilningar ska uppstå måste tanden vara skadad. Viktiga faktorer som leder till tandkänslighet är att det finns skador i emaljen eller tillbakadraget tandkött som gör att tandhalsen blottas, vilket i sin tur blottar dentinet. När detta sker blir tanden mer känslig för yttre påverkan.

När dentinet exponeras kan pulpans nerver lättare triggas för vissa retningar i munhålan. Vid skador som blottar dentinet orsakas en vätskerörelse i dentinkanalerna, som i sin tur ger upphov till en nervreaktion som vi upplever som smärta. Denna förklaring till ilningar och isningar, som är den mest accepterade förklaringen, kallas för den hydrodynamiska smärtteorin. 

 

Till vänster visas en tand med blottlagda eller öppna dentinkanaler, jämfört med en hel och frisk tand till höger.

Smärta och ilningar i tänderna uppstår alltså som respons på stimuli mot det blottade och öppna dentinet. Retningen i sig kan vara termisk, evaporativ, taktil, osmotisk, kemisk eller elektrisk.